När ilskan håller oss fast – om trauma och individuell terapi
Leg. psykolog & parterapeut
När smärtan spetsar sig kvar
I The Texas Chainsaw Massacre hänger Leatherface upp sina offer på köttkrokar. Det är svårt att föreställa sig något mer plågsamt. Ändå finns det erfarenheter i livet som känns precis så. Inte som fysisk smärta, utan som något som spetsar sig rakt igenom oss psykiskt och lämnar oss hängande där.
Att bli sviken av någon man älskar. Att bli utsatt för våld. Att som barn leva med upprepade kränkningar eller hot. Vid traumatiska erfarenheter är det ofta inte själva händelsen som gör mest ont i längden, utan det som blir kvar efteråt – minnen, kroppsliga reaktioner och känslor som inte släpper taget.
Ilska som skydd – inte som problem
Den första reaktionen är ofta sorg, men också stark ilska. Ilska som ett försök att skydda något sårbart. I traumatiska sammanhang är ilskan inte ett problem i sig, utan en signal om att gränser har överskridits.
För många blir nästa steg att försöka få tag i den som skadat och, bildligt talat, dra dem tätt intill sig – upp på samma köttkrok. Att hålla dem där, framför sig, och vägra släppa taget. Ilskan blir ett sätt att inte låta det som hänt försvinna obemärkt. Ett sätt att säga: Det här var inte okej.
Fastlåsningen – när vi själva blir kvar
Problemet är att den andra personen ofta inte ens vet att de sitter där. Kanske ångrar de sig. Kanske bryr de sig inte alls. De lever vidare. Det är du som håller fast – och så länge du gör det sitter du själv kvar på kroken.
I individuell terapi möter jag ofta människor som lever med just denna fastlåsning. Ilska som aldrig riktigt får lägga sig, inte för att den är obefogad, utan för att kroppen fortfarande befinner sig i ett hotläge. Nervsystemet har inte fått signalen att det är över. Att det går att kliva ner.
Att släppa taget är inte att förlåta
Att släppa taget betyder här inte att förlåta i moralisk mening. Det är inte att säga att det som hände var okej, eller att relationen ska återupptas. För många som varit med om trauma är det avgörande att skilja på förlåtelse, försoning och gränssättning.
Att släppa taget handlar snarare om att återta rätten till sitt eget liv.
Så länge ilskan hålls kvar som ett sätt att hålla den andre fast, hålls också det egna livet stilla. Energi som hade kunnat användas till relationer, kreativitet eller vila binds i stället upp i vaksamhet och kamp. Det är utmattande, även när ilskan är helt förståelig.
När kroppen fortfarande reagerar
Trauma sätter sig inte bara i minnet utan i kroppen. Kroppen kan fortsätta reagera som om hotet pågår, långt efter att situationen är över. Det är därför det inte räcker att “förstå” vad som hänt. Nervsystemet behöver få erfara att faran är över.
I terapi kan det finnas utrymme att långsamt undersöka detta. Att låta ilskan få finnas, utan att den behöver styra. Att arbeta med kroppens minnen, med det som fortfarande reagerar.
För vissa är det först då det blir möjligt att släppa taget – inte av generositet mot den som skadat, utan av omsorg om sig själv.
Att kliva ner från kroken
Om du känner igen dig i att bära på ilska som inte släpper, eller i känslan av att vara fast i något som hände för länge sedan, kan individuell terapi vara ett sätt att få hjälp att kliva ner från kroken.
Att släppa taget handlar inte om att sudda ut det som hänt. Det handlar om att inte längre låta det definiera hela din rörelse framåt.
Läs mer om hur jag arbetar med individuell terapi i Stockholm.