Depression och nedstämdhet
Depression beskrivs ofta som ett tillstånd man hamnar i, och som måste hävas innan livet kan fortsätta. Jag ser det tvärtom. Depression är något som byggs upp av en process, och den processen går att vända.
Den här sidan handlar om hur den processen ser ut, vad som håller den i gång, och vad som faktiskt får den att vända.
Problemet är att stress ofta inte är tillfällig utan ihållande. Då tär mobiliseringen på kropp och sinne — och känslan av att vara stressad leder till att man agerar på sätt som på sikt är skadliga.
Det börjar med en förlust
Depression börjar alltid med en förlust.
Ibland är den konkret. En relation som tar slut, ett arbete man förlorar, en människa som dör. Ibland är den mer abstrakt — att något tappat sin mening, att en riktning man haft inte finns kvar, att något man byggt ett liv omkring visade sig inte hålla. En sådan förlust föregås ofta av en längre period av stress eller utmattning, där man tappat kontakten med det som gav något tillbaka långt innan något konkret hände.
Förlusten gör att man börjar göra mindre av det man tycker om. Det är begripligt, och till en början knappt märkbart.
Men konsekvensen är att de positiva erfarenheterna blir färre. Och med färre positiva erfarenheter följer mer nedstämdhet, och med nedstämdheten mindre energi att göra det som skulle kunna ge något tillbaka.
Så fortsätter det. Livet krymper stegvis, och för varje steg blir det svårare att ta sig ur. Till slut orkar man kanske inte ens med det man måste — att stiga upp, att sköta det nödvändiga.
Det är inte ett tecken på svaghet. Det är vad som händer när den här processen fått pågå tillräckligt länge.
Två vanliga missuppfattningar
Att det handlar om en kemisk brist
Många kommer med bilden att de är deprimerade för att något saknas i hjärnan — att det handlar om för lite serotonin, och att det därför är ett tillstånd som ligger utanför ens påverkan.
Så enkelt är det inte. Hjärnan förändras förstås vid depression, men som en del av processen ovan snarare än som dess ursprung. Bilden av en ren kemisk brist gör dessutom något olyckligt: den säger att problemet ligger bortom räckhåll, när det som faktiskt hjälper är sådant man kan göra.
Att man måste bli frisk först och leva sedan
Det här är det vanligaste, och det som gör mest skada.
Tanken är rimlig: det är depressionen som gör att jag inte orkar, att inget känns roligt, att jag inte får något gjort. Alltså måste depressionen bort först, sedan kan jag börja leva igen.
Den första delen stämmer. Depressionen gör verkligen att man inte orkar. Men slutsatsen blir ändå fel, för det går inte att ta bort depressionen och därefter börja leva. Att stegvis börja leva igen är vägen ut ur depressionen.
Det är motsatsen till hur det känns, och därför är det svårt att göra på egen hand.
Sorgen behöver levas igenom
En förlust ska sörjas. Sorg är inte ett sjukdomstillstånd utan en naturlig och nödvändig process, och den behöver få ta tid och plats.
Det som ofta händer i stället är att man undviker den. Man håller sig sysselsatt, låter bli att tänka på det, går runt känslan i stället för genom den. Undvikande av känslor är en central del i mycket depression.
Problemet är att en sorg som inte får levas igenom inte försvinner. Den blir liggande, och kan med tiden övergå i just den nedåtgående process som beskrivs ovan.
Att våga gå in i sorgen, känna efter och låta den vara där, är därför ofta en del av arbetet. Det är obehagligt, men det är en annan sorts obehag än depressionens — det leder någonstans.
Undvikandet av det som är obehagligt är för övrigt samma mekanism som håller ångest kvar, och de två följs ofta åt.
Vägen tillbaka — varsamt, inte hårdare
Här är det viktigt att vara tydlig, eftersom rådet annars låter som något helt annat än det är.
Det handlar inte om att försöka hårdare, rycka upp sig eller skärpa till sig. Sådana uppmaningar bygger på missförståndet att det är viljan som saknas, och de gör oftast bara skam och misslyckande värre.
Det handlar om att varsamt och stegvis öka aktivitetsnivån. Att ta sig tillbaka till det man gjorde tidigare och mådde bra av, i en takt som faktiskt är möjlig.
Ordningen spelar roll. Man börjar inte med det svåraste. Man börjar med något som går, och som ger något tillbaka.
När det vänder
Förloppet brukar se ut på ett ganska förutsägbart sätt.
Först ger den ökade aktiviteten mer energi och förmåga, utan att det nödvändigtvis känns roligt. Det räcker för att kunna öka svårighetsgraden något.
Sedan, någonstans längs vägen, kommer en glimt av glädje. Något känns faktiskt bra, om än kort.
Det är där behandlingen tar fart. När aktiviteten börjar ge något tillbaka blir den självdrivande, och mycket av det återstående arbetet gör sig självt.
Min uppgift är att få dig fram till den punkten — att lägga upp stegen så att de är möjliga, hålla i när det går trögt, och se till att takten är rimlig.
Nedstämdhet eller depression?
Många undrar om det de känner är depression eller ”bara” nedstämdhet.
I praktiken spelar gränsdragningen mindre roll än man tror. Processen ser likadan ut, och det som hjälper är detsamma. Skillnaden ligger mest i hur långt den hunnit.
Är du osäker är det ett skäl att höra av dig, inte att avvakta.
Att söka hjälp
Du behöver inte vänta tills det blivit tillräckligt allvarligt. Tvärtom: ju tidigare processen bryts, desto kortare är vägen tillbaka.
Ett första samtal handlar om att förstå vad som hänt, vad som fallit bort på vägen, och vad som skulle vara möjligt att börja med.
Jag är Per Morien, legitimerad psykolog med mottagning på Odengatan 39 i Vasastan, nära Odenplan. Jag har arbetat med individuell terapi i 17 år, inom psykiatri, primärvård, företagshälsovård och privat praktik. Jag arbetar med KBT och tredje vågens metoder som ACT och DBT, men alltid utifrån dig som person och inte utifrån en manual.
Ingen remiss behövs, och det går ofta att boka en tid redan till dagen efter.
Första mötet kostar 750 kr. Välkommen att boka direkt.
Mottagningen ligger på Odengatan 39, nära Odenplan.