Ångest — vad det är, hur det känns och vad som får det att släppa
De flesta som kommer till mig med ångest har redan läst en hel del om den. De vet att den är vanlig, att den inte är farlig och att det finns behandling som fungerar. Ändå sitter den kvar.
Det beror sällan på att de läst fel saker. Det beror på att ångest inte släpper för att man förstår den. Den släpper när man får en ny erfarenhet av den, och det är någonting annat än att veta hur den fungerar.
Den här sidan handlar om vad ångest är, varför den känns som den gör, och vad som behöver hända för att den ska minska.
Om du har stora besvär av ångest finns det hjälp att få. Det finns också mycket du kan göra själv för att förstå vad som händer och börja må bättre.
Ångest är helt ofarligt, och samtidigt fruktansvärt obehagligt
Båda sakerna är sanna på samma gång, och det är en stor del av varför ångest är så svår att hantera.
Ångestens uppgift är att få dig att reagera. Den är byggd för situationer där du behöver agera snabbt och kraftfullt, där du ska fly eller försvara dig. För att lyckas med det måste den ta i ordentligt, och den använder allt den har till sitt förfogande: dödsskräck, känslan av att tappa kontrollen, kroppsliga symtom som är omöjliga att bortse ifrån.
Det är inte ett fel i systemet. Det är kroppens larmsystem som gör precis vad det är byggt för. Problemet är att larmet går i situationer där det inte finns någonting att fly ifrån.
Så när jag säger att ångest är ofarlig menar jag det bokstavligt. Men det innebär inte att den är lätt att stå ut med, och jag tycker inte att man ska behöva göra det ensam.
Så känns ångest i kroppen, och varför
De flesta beskrivningar av ångestsymtom är listor. Jag tror att förklaringen till varför symtomen uppstår hjälper mer, för när man förstår mekanismen blir symtomen betydligt mindre skrämmande.
När ångesten slår till mobiliseras kroppen för att fly eller kämpa. Andningen ökar för att syresätta musklerna. Hjärtat slår snabbare för att pumpa ut det syresatta blodet. Blodet omfördelas till de stora muskelgrupperna, där det hade behövts om du verkligen hade sprungit.
Om mobiliseringen sedan inte får något utlopp, vilket den sällan får eftersom det inte finns någon verklig fara att fly ifrån, tar den sig i stället uttryck som symtom:
- Hjärtklappning. Hjärtat arbetar för en ansträngning som aldrig kommer.
- Yrsel. Du andas in mer syre än kroppen förbrukar. Yrseln beror alltså på för mycket syre, inte för lite.
- Domningar och stickningar i händer och fötter. Blodet har omfördelats till de stora muskelgrupperna och lämnat extremiteterna.
- Tryck över bröstet, spänningar och darrningar. Musklerna är laddade för ett arbete som inte blir av.
- Illamående och orolig mage. Matsmältningen prioriteras ner när kroppen förbereder sig på att kämpa.
- Svettningar och växlingar mellan värme och kyla. Kroppen kyler ner sig inför ansträngningen.
Symtomen är alltså inte tecken på att något är fel i kroppen. De är tecken på att en frisk kropp gör rätt saker vid fel tillfälle.
Risken att svimma av ångest är mycket liten
Det här är den vanligaste rädslan jag möter, och den bygger på ett missförstånd som är värt att reda ut.
För att man ska svimma behöver blodtrycket falla. Vid ångest händer det motsatta: blodtrycket stiger, tillsammans med pulsen. Ångest minskar därför risken att svimma, och att faktiskt svimma av ångest är mycket ovanligt.
Känslan av att vara nära att svimma är däremot verklig. Den kommer oftast av yrseln som hyperventilationen ger. Men känslan och den faktiska risken är två olika saker.
Undantaget är blod-, injektions- och skadefobi, där kroppen reagerar på ett annat sätt. Där kan blodtrycket falla, och där förekommer svimning på riktigt. För den som känner igen sig i det är det värt att ta upp, eftersom behandlingen då behöver läggas upp delvis annorlunda.
Ångest eller stress — de förväxlas ofta
Många som söker hjälp för ångest har i grunden ett stressproblem, och en del som tror att de är stressade har egentligen ångest. Förväxlingen är begriplig, för i kroppen rör det sig om samma system, samma hormoner och i stort sett samma reaktioner.
Skillnaden ligger i intensitet och varaktighet. Ångest är högintensiv och kortvarig. Stress är lågintensiv och långvarig.
Den skillnaden får en märklig konsekvens. Eftersom ångesten är så obehaglig flyr vi från det som utlöser den. Eftersom stressen går att uthärda stannar vi kvar i den, ibland under mycket lång tid. Egentligen borde vi göra tvärtom: stanna kvar i ångesten så att den får klinga av av sig själv, och lämna de situationer som ger långvarig stress.
Det här spelar roll för behandlingen. En hög stressnivå sänker tröskeln för när ångest utlöses, så att det krävs väldigt lite för att den ska slå till. Ligger stressen högt behöver den ofta sänkas först, för att det överhuvudtaget ska finnas utrymme att arbeta med ångesten.
Att avgöra vilket som är vilket, och i vilken ordning det behöver hanteras, är svårt att göra på egen hand. Det är ofta en av de första sakerna vi reder ut tillsammans.
Undvikandet är begripligt, och samtidigt en del av problemet
När någonting känns fruktansvärt är det fullt rimligt att undvika det. Jag brukar säga det rakt ut, för jag menar det. Undvikandet är inte ett tecken på svaghet eller bristande omdöme, utan en logisk reaktion på något som upplevs outhärdligt.
Men det fungerar inte i längden.
Varje gång du undviker något som väcker ångest får du en omedelbar lättnad, och samtidigt en bekräftelse på att situationen faktiskt var farlig. Ångesten hålls på så sätt kvar av just det som lindrar den för stunden. Med tiden blir listan över det du undviker längre, och livsutrymmet mindre.
Det stannar sällan vid ångesten. Ett liv som krymper tillräckligt mycket leder ofta vidare till nedstämdhet och på sikt till depression. Det är en av anledningarna till att jag tycker att ångest är värd att ta på allvar tidigt, inte för att den är farlig i sig, utan för vad undvikandet gör med livet omkring den.
När exponering inte har fungerat finns det oftast en förklaring
Många har försökt själva innan de hör av sig, och en del har dragit slutsatsen att exponering inte fungerar för dem.
Exponering, att stegvis närma sig det man undviker i stället för att fly, är den mest verksamma delen av ångestbehandling. Men den ger bara effekt under vissa förutsättningar, och de är lätta att missa.
Tillräckligt länge. Ångesten behöver få klinga av medan du är kvar i situationen. Lämnar du den när ångesten är som starkast har du i praktiken bekräftat att det var flykten som räddade dig.
Tillräckligt ofta. Enstaka tillfällen ger sällan någon bestående inlärning. Det krävs upprepning.
Utan säkerhetsbeteenden. Det här är den vanligaste orsaken till att exponering inte ger resultat, och den svåraste att upptäcka på egen hand.
Säkerhetsbeteenden är ofta osynliga för den som har dem
Ett säkerhetsbeteende är någonting man gör för att stå ut, och som samtidigt upprätthåller föreställningen om att situationen var farlig. Det kan vara att hålla en vattenflaska i handen, att placera sig nära utgången, att ha telefonen redo, att repetera i förväg vad man ska säga, eller att spänna kroppen på ett bestämt sätt.
De kan vara mycket subtila, och många är helt omedvetna. Det är därför de behöver kartläggas tillsammans med någon annan. Inte för att man skulle vara oförmögen att göra det själv, utan för att de per definition är svåra att se inifrån.
Har du försökt exponera utan att det gett effekt är det oftast här förklaringen finns. Det är också en av de saker jag tycker att det är mest meningsfullt att göra tillsammans, eftersom en kartläggning av vad du faktiskt gör i de svåra situationerna ofta förändrar hela bilden.
Vad som får ångesten att släppa
Intellektuell förståelse räcker inte. Man kan veta allt på den här sidan utantill och ändå ha kvar sin ångest.
Förändringen kommer när du får en ny upplevelse. När du står kvar i en situation som väcker ångest, utan säkerhetsbeteenden, och märker att ångesten avtar av sig själv, sker en inlärning som inget resonemang kan ersätta.
Att våga det är svårt, och det är inte meningen att man ska klara det genom ren viljestyrka. Min uppgift är att göra det tillräckligt begripligt, tillräckligt förberett och tillräckligt tryggt att du vågar. Vi går igenom vad som håller ångesten kvar hos just dig, kartlägger säkerhetsbeteendena och lägger upp exponeringen så att den faktiskt ger den erfarenhet som behövs. Det är där en behandling börjar ge resultat.
Olika former av ångest
Ångest tar sig olika uttryck beroende på vad som utlöser den:
- Panikångest — plötsliga, intensiva attacker och rädsla för att de ska återkomma
- Social ångest — rädsla för att bli granskad eller bedömd av andra
- Hälsoångest — ihållande oro för att vara eller bli sjuk
- Generaliserat ångestsyndrom (GAD) — långvarig och svårkontrollerad oro över flera delar av livet
Mekanismerna är i grunden desamma. Det som skiljer dem åt är vad larmet reagerar på, och därmed vad exponeringen behöver riktas mot.
Att söka hjälp
Du behöver inte vänta tills det blivit outhärdligt. Om ångesten har börjat styra vad du gör och inte gör är det skäl nog.
Ett första samtal handlar inte om att prestera rätt. Du får berätta, jag ställer frågor, och vi försöker tillsammans förstå vad som håller ångesten kvar hos just dig. Många säger att de redan efter det första samtalet ser sin egen ångest på ett annat sätt än innan.
Jag är Per Morien, legitimerad psykolog med mottagning på Odengatan 39 i Vasastan, nära Odenplan. Jag har arbetat med individuell terapi i 17 år, inom psykiatri, primärvård, företagshälsovård och privat praktik. Jag arbetar med KBT och tredje vågens metoder som ACT och DBT, men alltid utifrån dig som person och inte utifrån en manual.
Första mötet kostar 750 kr. Välkommen att boka direkt.
Hör av dig om du har frågor
Du når mig direkt på 0731-417781, där jag svarar så länge jag inte sitter upptagen med en klient. Det går även bra att ta kontakt via kontaktformuläret nedan: