Rädsla – känslan som inte är problemet

Leg. psykolog & parterapeut

Rädsla har ett rykte om sig att vara roten till det mesta som går fel i våra liv.
Som om det vore något farligt i sig. Något som måste bort.
Men tänk om problemet inte är rädslan, utan vad vi gör med den?

En naturlig och livsviktig reaktion

Rädsla är en naturlig och i grunden funktionell känsla. Den har hjälpt oss att överleva. När något uppfattas som hotfullt reagerar kroppen snabbt: pulsen ökar, musklerna spänns, uppmärksamheten skärps. Kroppen förbereder sig för handling.

Detta är det som brukar kallas kamp- eller flyktreaktionen. En gång i tiden var den avgörande. Stod du inför ett rovdjur behövde du antingen springa eller slåss. När faran var över, och inget nytt hot dök upp, fick systemet långsamt varva ner igen.

När hotet finns i tanken

Det som komplicerar saken för oss människor är vårt medvetande.
Förmågan att föreställa oss framtiden, att dra slutsatser och att tänka i hypotetiska banor.

Vi reagerar inte bara på det som faktiskt händer, utan också på det som kan hända.

En spindel på stigen – och en tanke om att den kan komma tillbaka.
En chef som berömmer oss – följt av tanken att vi snart ska bli avslöjade som bluffar.

Hotet är inte nödvändigtvis närvarande här och nu. Men kroppen reagerar som om det vore det.

Undvikandet som krymper livet

När rädslan väl är där gör vi ofta det som känns mest logiskt: vi försöker undvika den. Problemet är att det sällan är rädslan i sig som begränsar våra liv, utan just undvikandet. Vi börjar avstå från sådant som är viktigt för oss – relationer, arbete, utveckling – inte för att det är omöjligt, utan för att vi inte vill känna det obehag som vi tror kommer att uppstå.

Psykologisk flexibilitet enligt ACT

I Acceptance and Commitment Therapy (ACT) ser man detta som ett problem med psykologisk flexibilitet. Livet krymper inte på grund av svåra känslor, utan på grund av kampen mot dem. Ett sätt att arbeta med rädsla är därför inte att försöka få bort den, utan att långsamt närma sig det som väcker den – i hanterbara steg. Inte för att bevisa att rädslan är obefogad, utan för att lära sig något viktigare: att den går att bära.

Rädsla avtar när vi stannar kvar

Forskning visar att rädsla inte eskalerar i all oändlighet. Den ökar ofta tillfälligt, men om vi stannar kvar börjar den också minska. Detta kallas habituering. Kroppen lär sig att situationen är möjlig att uthärda. Men kanske ännu viktigare än detta är insikten att man kan känna rädsla och ändå leva i riktning mot det som betyder något. Att känslor inte behöver styra våra handlingar fullt ut.

Att skilja mellan känsla och hinder

I individuell terapi arbetar man ofta just här: med att skilja mellan rädsla som känsla och rädsla som hinder. Med att skapa mer utrymme för det obehagliga – så att livet kan bli större, snarare än mindre.

När rädsla börjar styra dina val

Den här texten är tänkt som en grund. Ett sätt att förstå rädsla som något mänskligt, snarare än något patologiskt.

Om du känner igen dig i att rädsla eller oro har börjat styra dina val, kan individuell terapi vara ett sätt att undersöka detta vidare.

Du kan läsa mer om hur jag arbetar på Morien Psykologmottagning i Stockholm:

Läs mer eller boka tid